Discrepancies with G.G. av Leonor Antunes. Leonor Antunes minimalistiska men sinnliga installationer bär spår av modernistisk 1900-talsarkitektur och vittnar om hur material fraktas världen runt. Antunes verk refererar ofta till gestalter som av många olika skäl har försummats i konst- och arkitekturhistoriska sammanhang, samtidigt som de återskapar former och mönster från specifika platser.
I hennes installationer, som grundar sig på noggrann research, fungerar exempelvis möbler designade av Eileen Moray Gray (1878–1976) och byggnader ritade av arkitekten Lina Bo Bardi (1914–1992) som referenspunkter för nya verk. De stämningsmättade installationerna är även inspirerade av den särskilda kontext i vilken de iscensätts, av själva rummets egenskaper. Ytterligare ett återkommande inslag är hur material – och tekniker – som färdats lång väg och därmed kommit att ingå i den globala handeln sedan framträder i konsten, exempelvis hampa, kork och trä. Installationerna aktiverar rummet och fungerar på samma gång som taktila och associationsväckande förbindelseled där platsernas hantverkshistoria och...arkitektoniska minne möter olika rörelsemönster.
I Tensta konsthall genomsyras utställningen av den svenska formgivaren och arkitekten Greta Magnusson Grossman (1906–1999) och hennes arbeten, exempelvis Villa Sundin i Hudiksvall från 1959. Efter att ha utbildat sig till möbeldesigner på Högre konstindustriella skolan i Stockholm öppnade Magnusson Grossman inredningsateljén Studio. Här ritade hon bord, stolar och lampor, till exempel den välkända långsmala Grasshopper. 1933 fick hon som första kvinna någonsin Svenska Slöjdföreningens pris. Sju år senare, efter att ha studerat arkitektur vid Tekniska högskolan i Stockholm, flyttade hon till Los Angeles och öppnade en ny ateljé med inriktning på belysning och smäckra möbler i ovanliga materialkombinationer, nu tillsammans med maken Billy Grossman. Förutom att hon gjorde inredningar till Greta Garbo och Ingrid Bergman ritade hon åtskilliga villor där inslag som hörde samman med livsstilen i södra Kalifornien kombinerades med europeisk modernism.
I utställningen figurerar även begreppet ”akrotoni”, det vill säga de flesta träds och växters benägenhet att näringsmässigt prioritera sidoskotten närmast huvudskottets topp. Ett antal av de skulpturala elementen har växter på ”toppen” – oväntade förlängningar som ser ut som peruker på vad som i grund och botten är porträtt av människor, till exempel ”Sergio”, ”Charlotte” och ”Franca”. Växterna kommer, i likhet med många av de övriga materialen, från fjärran platser som Sydafrika, Antillerna och Sydasiens bergstrakter. Inga av de skulpturala elementen är funktionella på samma sätt som möbler, utan istället skapas ett nytt slags föremål. Titelns ”oöverensstämmelser med” är en hälsning till vissa modernistiska arkitekter och formgivare samtidigt som den markerar en avvikelse från dem. Inte desto mindre är både de levande och de döda tingen bärare av historier och kulturer och därför även av möjligheter.
Utställningen fungerar som referenspunkt för konsthallens konstveranda, en hantverksbaserad drop-in-verksamhet som pågår under juli och augusti. Deltagarna är i alla åldrar, från barn till gamla, och de flesta är kvinnor. De prövar olika tekniker och material under överinseende av en rad specialister.
Som en del av utställningen arrangerar det feministiska initiativet Hall of Femmes samtalsserien L’hommage, som lyfter fram och synliggör kvinnors bidrag inom design och arkitektur. Vid tre tillfällen behandlas arkitekterna Eileen Gray, Léonie Geisendorf och Greta Magnusson Grossman. Hall of Femmes främjar ett utbyte av erfarenheter mellan platser och generationer och deras bokserie inkluderar texter om Ruth Ansel, Lillian Bassman, Janet Froelich, Carin Goldberg, Tomoko Miho, Paula Scher och Lella Vignelli. www.halloffemmes. com
Leonor Antunes föddes 1972 i Lissabon. Hon studerade på Lissabons teater- och filmskola och the Faculty of Fine Arts vid Lissabons universitet. Hon bor och verkar i Berlin. Antunes har haft separatutställningar på CAPC musée d’art contemporain de Bordeaux; KIOSK, Ghent; The New Museum, New York; Pérez Art Museum Miami; Kunsthalle Basel; Kunstverein Hamburger Bahnhof, Hamburg; Kunstverein Düsseldorf; Museo Experimental El Eco, Mexiko City; Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofia, Madrid; och Museu de Serralves, Porto. Hennes verk har också inkluderats i flertalet internationella grupputställningar, däribland Slip of the Tongue, Punta della Dogana, Venedig; Sharjah Biennial 12: The past, the present, the possible, Förenade Arabemiraten; 8th Berlin Bienniale for Contemporary Art; Beyond the Supersquare, the Bronx Museum of the Arts, New York; Decorum, Musée d’Art Moderne de la Ville de Paris; Textiles: Open Letter, Museum Abteiberg, Mönchengladbach; The Language of Less (Then and Now), Museum of Contemporary Art, Chicago; och Singapore Biennial 2011: Open House.
Utställningen är en del av samarbetet They Were, Those People, a Kind of Solution med WHW (Zagreb) eipcp – European Institute for Progressive Cultural Policies (Wien) och Centre for Peace Studies (CMS) (Zagreb). Med stöd av Creative Europe Programme of the European Union.
Tack till Air de Paris och Kurimanzutto.
Entrada actualizada el el 05 jun de 2017
¿Te gustaría añadir o modificar algo de este perfil?
